....om hur det är att skaffa hund, i synnerhet en Borderterrier, i synnerhet Nelson...

ATT VÄLJA RAS

I Januari 2004 började min man och jag titta lite närmare på olika hundraser. Vi hade bestämt oss för att skaffa hund. Min man, som växte upp med Norrbottenspetsar i familjen, var den pådrivande. Själv betraktade jag mig mest som en kattmänniska. Men nu hade vi tid och möjlighet. Det gällde bara att hitta en ras som skulle passa oss.
Vi älskar båda att vara ute i naturen och ta långa promenader. Därför letade vi efter en hund som var uthållig, tålig, lättskött, bra sällskap och liten – vi har båda problem med ryggen och ville i nödfall kunna lyfta hunden – alltså inte för tung!

När jag växte upp hade min bästa kompis och granne just en Borderterrier, så jag var inte helt främmande för rasen. Den fanns med från början… men likaså Norfolk- och Norwichterrier, Tibetansk Spaniel, Jack Russel och en massa andra. Vi läste allt och sen gick vi på en stor hundutställning. Där löste sig den stora frågan snabbt. Vi förälskade oss direkt i alla de små Borderterriers vi såg. Smidiga, perfekt storlek, lugna men pigga och allt annat vi hade läst om rasen verkade stämma!
Vi hade turen att lyckas tinga en valp till sommaren, det blev en blå hane. Så fort vi hade träffat honom och hans mamma kändes allt helt rätt. Han var den största och coolaste av valparna. Han var vår och han skulle heta Nelson!

NELSON KOMMER HEM

Vi hämtade honom på Midsommarafton 2004.
En nära två timmar lång resa med pendeltåg, tunnelbana och Roslagsbanan väntade. Den gick mycket bättre än befarat. Nelson sov i husses famn hela tågresan. När jag bar honom genom T-centralens brusande folkmassa tittade han sig bara storögt omkring. Inte ett ljud hördes.
Väl framme fann han sig snabbt tillrätta. Han verkade helt orädd, bara nyfiken på allt o alla. Min man, som var van vid valpar, hade väntat sig gnäll och pipande de första nätterna. Men han sov gott och, med undantag av några kissrundor, blev det en lugn natt.

NELSON SOM LITEN

När man ser tillbaka på valptiden minns man ofta bara det bästa, men visst har det varit jobbigt ibland. Allt från bitande i koppel till vansinnesrusningar (vi brukade kalla det för rabiesutbrott). Det enda man kan vara säker på är att det går över.

Först skulle Nelson bli rumsren. En liten valp har en liten blåsa, så de första veckorna blev nattsömnen lite si och så. Många turer ut på gräset blev det. Från allra första början sa vi ordet kissa varje gång han gjorde det ute, sen fick han en godbit. Det tog inte lång tid innan han fattade galoppen. Efter några dagar slickade han sig om munnen så fort han hade kissat! När han ibland t.o.m. fintade oss - låtsades kissa (snabbt) utan att det kom nåt - och sen tittade bedjande och slickade sig om munnen, då förstod vi att det var klart - han fattade!
Det kändes som om det aldrig var nåt problem. Visst hände det nån olycka ibland, men det berodde mest på oss, att vi inte var tillräckligt snabba.

Han lärde sig allt väldigt snabbt i början. Redan efter ett par veckor förstod han sitt namn, sitt, kom, stanna, fot och kissa. Sen har det bara fortsatt. Vissa perioder har han lärt sig nya ord väldigt snabbt , ibland har det tagit längre tid.
Ofta när vi ska öva in något nytt och försöker några gånger, känns det som om han inte alls förstod. Nästa gång kan han det helt plötsligt, utan problem - som om han hade tänkt över saken! Ofta går han också ett steg längre... som om man säger ligg ner, så rullar han runt direkt - för han vet att det brukar komma. Han vill alltid vara till lags - eller kan det vara godbiten han är ute efter?!

Vissa problem var riktigt jobbiga när de varade. Som alla andra valpar hade han en kort period då han hela tiden bet i kopplet. Vi försökte ignorera det, och efter ett par veckor tröttnade han.
När han väl lärde sig ordet NEJ har det varit väldigt användbart. I början bet och krafsade han omkring i sin säng väldigt mycket. En dag tröttnade jag och sa NEJ! Till min stora förvåning slutade han tvärt och sen försvann det problemet. Han lärde sig också snabbt vad han får leka med och inte. Ett NEJ och han låter saken vara.

Det allra jobbigaste var under den perioden när han ofta fick vad vi kallade "rabiesutbrott" ute. Han blev icke kontaktbar under en kort stund - han gick upp i spinn och rusade runt. De värsta utbrotten kom från ca. 3 upp till ca. 6 månaders ålder. Först trodde vi att det inte hände andra valpar - det står ingenting om det i alla böcker, men vi fick höra av andra hundägare att det inte var så ovanligt, speciellt med valpar som är väldigt aktiva och tar emot för mycket intryck. Det enda som hjälpte var att lyfta upp honom en stund. Vid ca. 6 månader blev det bättre. Numera kan han oftast lugna ner sig själv, även om han fortfarande går upp i spinn ibland när känslorna svämmar över!

NELSON VÄXER UPP

Han har alltid varit väldigt lydig inne, oftast lugn, skäller nästan aldrig - men älskar förstås att leka. Det blir dock något helt annat när man kommer ut. Upp till 6 månaders ålder var han helt galen i alla människor. Han ville hälsa på och leka med alla. Eftersom alla också var helt galna i honom, fick han ofta som han ville. När det lugnade ner sig ökade istället intresset för andra hundar. Han älskar alla - undantagslöst! Små hundar vill han leka med, eller åtminstone hälsa på. Om kärleken inte är besvarad lägger han sig ner och kvider och gnäller lite förnärmad. Stora hundar vill han också fram till, men om de skäller på honom stannar han upp och sätter sig. Han har aldrig skällt tillbaka eller morrat åt någon annan hund - jo en gång när han inte var mer än 2½ månad. En liten Chihuahua skällde oavbrutet på honom i flera minuter. Till slut morrade Nelson till en gång - han hade fått nog!

BORDERTERRIERVALPEN NELSON

Borderterriern är verkligen en helt perfekt ras. Vi har aldrig ångrat oss! När man skaffar en Borderterriervalp ska man dock vara beredd på att den är väldigt livlig och envis och inget litet lealöst gosedjur. Det är en stor hund i litet format med outtömlig energi. Vad man också måste tänka på är att eftersom en Borderterriervalp är så pass livlig av naturen måste man ta det lugnt med valpen. Den kan lätt gå upp i spinn och har själv ofta svårt att lugna sig och sätta stopp.

Jag, som fortfarande bertaktar mig mer som en kattmänniska, måste ändå erkänna att en Border är bäst. Vår Nelson är en stor liten personlighet; klok, otroligt snäll, alltid glad och älskar alla, han är helt enkelt FANTASTISK och HAN ÄR VÅR!

Mer om Nelson som vuxen och Borderterriern som ras på sidan "Om mig" Nelson blir vuxen