Nelson som vuxen, mentalitet:

Nelson har egentligen haft samma grundläggande personlighet ända sedan han var valp. Som vuxen är han lika nyfiken, snäll, social och orädd som när han först kom hem till oss. Vid 1½ år ålder har vi sett och hört att vissa Borderhanar brukar förändras och bli mer aggressiva och dominanta mot andra hanhundar. Det här inträffar under den "psykiska könsmognadsperioden" som är mellan 17-22 månader. Nelson hade några "trotsdagar" under den här perioden, men annars har han snarare mognat och blivit lugnare och mer kontrollerad.

I rasstandarden står det att en Border inte ska vara aggressiv utan samsas och leka med andra hundar. Det stämmer precis in på Nelson. Han är alltid lika glad och nyfiken när han träffar en annan hund, oavsett kön. Han blev under sin valp och unghundstid utskälld och påhoppad av ett antal aggressiva hanhundar. Han svarade aldrig utan satte sig, backade lite och väntade tills hunden försvann eller ägaren tog tag i den. Vid 2½ års ålder försvarade han sig för första gången när en annan hanhund attackerade. Han skällde allt vad han kunde och den andra hunden (en engelsk setter) backade. Efter denna händelse har samma sak inträffat ett par gånger, men Nelson visar aldrig någon agressivitet, utan försvarar sig bara genom att skälla som en riktigt stor hund. Han är extremt social och hundspråket klarar han galant.

Han skäller fortfarande inte i onödan (bara när han leker och blir upphetsad), och aldrig på andra hundar eller människor - om han inte blir extremt provocerad. Inne skäller han oftast till ett par gånger när någon kommer vid dörren, men han är ingen vakthund. Möjligen skulle han kunna skrämma en hundrädd inbrottstjuv med sin överväldigande glädje. Han hoppar gärna upp på människor när han ska hälsa. Det sägs att det är många som har försökt lära sin Border av med den ovanan - men få har lyckats. Han är väldigt förtjust i alla människor som visar det minsta intresse för honom. Han ser alla som potentiella lekkamrater. Han är nyfiken på allt som är annorlunda och kan ofta stanna till och bara iakta; en människa eller något ovanligt och spännande. Han bryr sig inte om nyårssmällare eller annat som låter högt och mycket - han är snarare nyfiken än rädd. Han har alltid varit intresserad av dammsugaren; han följer med hela tiden och kollar att allt går rätt till. Ofta står han precis framför och i vägen eller lägger sig vid sidan och håller koll.

Han är lika lekfull och hans känslor är lika positiva och starka som när han var liten valp. Den enda skillnaden är att numera kan han kontrollera dem lite bättre. Han får ytterst sällan några "frispel" längre. Det händer numera enbart när han springer lös och släpper loss. Det bästa med honom är att alla hans känslor är positiva. Han är helt underbart snäll, och låter oss göra vad vi vill med honom - hur illa han än tycker om något (som öronrengöring). Han skulle aldrig komma på tanken att på allvar morra, bita eller skälla mot någon människa.

Han har alltid haft lätt att lära och ofta känns det som om han förstår allt man säger - i alla när han har funderat ett tag. Han låter bli sånt han inte får röra - ett NEJ räcker oavsett vad det är. Han är precis som det står i rasbeskrivningen mycket röstkänslig. Han vill vara till lags och samarbetar gärna. Han lyssnar normalt på vad man säger, men ute kan en doft eller något annat intressant göra honom fullständigt döv. Han kan också vara väldigt envis. Ibland får han för sig att han ska ta en annan väg än vi på promenaden då stannar han och tittar med vädjande blick och vägrar röra sig ur fläcken. Samma sak kan hända när han får syn på en hund eller människa han tycker sig känna igen.
Han är väldigt lugn och avslappnad inne. Han kan t.ex. ligga och vänta på hallmattan hur länge som helst när husse o matte gör sig i ordning för att gå ut, aldrig stressad. Han hoppar gärna upp i soffan eller fotöljen och kelar o myser. Han älskar att leka och när man går ner på golvet och brottas och kämpar lite om en leksak är lyckan fullständig.

Utseende:

En Borderhane ska egentligen inte väga mer än 7,1 kg. Nelson håller inte måttet utan väger nästan 10 kg. Han är ganska hög, ca. 38 cm i mankhöjd och har en relativt lång kropp. Han är ändå inte särskilt stor och kraftig i jämförelse med andra vi har träffat. Hanar som väger 11 kg (eller mer) verkar inte vara alltför ovanligt numera.
De på utställning är oftast lite mindre på höjden och längden än Nelson, men i Årets Border 2005 var ändå medelvikten på hanar 9 kg (mankhöjden ca 35 cm för hanar). Så jag antar att inte många Borderterriers klarar viktgränsen idag. Även tikar verkar ha svårt att hålla sin vikt på max 6,4 kg. De flesta väger mellan 7 och 10 kilo.

När det gäller pälsen så följer Nelson inte heller rasstandandarden. Hans blå päls borde vid vuxen ålder ha blivit mer gråsprängd och tätare. Han är fortfarande nästan helt svart på kroppen, särskilt efter trimmning. Men ska man inte ställa ut hunden har det ju ingen betydelse. Vi får dessutom ofta höra när vi är ute på promenader att han är så fin just därför att han är så svart. Vissa tycker att han är den finaste Borderterrier de har sett... och vi kan ju bara instämma!

Hälsa:

Borderterriern har inga registrerade rassjukdomar, alltså skall det vara en frisk o sund ras. Det stämmer till stora delar med Nelson... men visst har vi upptäckt en del skavanker som finns i rasen och även Nelson är drabbad.

Nelson var ca 8 månader när vi upptäckte att han ofta sparkade eller hoppade till med höger bakben, speciellt när han hamnade i dragläge i kopplet. Efter besök hos vetrinären fick vi veta att han hade ett litet glapp i knäet, eller s.k. medial patella luxation. Felet är vanligt hos mindre hundraser och brukar graderas efter hur svårt handikappet är. Nelson har den mildaste formen och har vi tur blir det inte värre än så här. Han sparkar till med benet för att knäet ska hamna i sitt rätta läge igen. Vid svårare grader av sjukdomen måste man hjälpa till att lägga tillbaka knäet. I den allvarligaste formen är knäet konstant luxerad (ur led). Det går att operera, men som med alla operationer innebär det en risk och den görs bara i svårare fall. Det sägs att åkomman inte är smärtsam för hunden, men den ger en ökad risk för artros i leden vid stigande ålder.
Borderterrier är inte någon av de hårdast drabbade raserna när det gäller patella luxation. Men när vi har pratat med andra Borderterrier ägare verkar det inte heller vara helt ovanligt. Den mildaste varianten upptäcks inte alltid och därför finns det säkert även ett mörkertal. I Storbritanien finns statistik som visar att 4,3 % är drabbade.

Vi har också fått höra att lättare allergier och överkänsliga magar inte är ovanligt bland Borderterriers. Nelson har inte haft några stora problem, och har knappast ens kräkts. Han älskar mat och verkar aldrig tappa sin omättliga aptit.
Han fick ändå små utslag på hakan och lite klåda på magen när vi till att börja med gav honom torrfoder. En vetrinär menade att det berodde på fodret och rådde oss att bara ge vanlig mat. Vi försökte - och efter bara en dryg vecka var han helt frisk. Numera kan vi se hur han reagerar - efter bara en helg med torrfoder igen kommer klådan tillbaks. Vi ger bara ris, potatis, grönsaker, kött, fisk osv. Man får prova sig fram och se vad som passar bäst. Sen måste man kompletera med hundvitaminer som finns på apoteket. Kan rekomenderas till alla som har liknande problem!

En annan sjukdom som uppmärksammats hos Borderterrier under de senaste åren är Cecs, eller Spike´s disease. Den yttrar sig i mer eller mindre svåra krampanfall. Den är inte så vanlig - men förekommer även i Sverige. Mer om Cecs - här.

Sammanfattning; världens finaste Nelson:

För övrigt måste vi säga att Nelson är en tålig och sund liten krabat. Han verkar inte ha några smärtkänslor och skulle aldrig komma på tanken att ömka sig. Han flyger fram snabbt som en vinthund, trots sitt lilla handikapp. Hans personlighet och mentalitet stämmer väl överens med vad som står i rasstandarden.
P.g.a. sin patella luxation ska vi vara lite försiktigare med Nelson när det gäller vissa saker. Vi använder numera alltid ett långt rullkoppel (när han inte är lös) för att han inte ska hamna i dragläge så ofta - det är då man oftast ser honom hoppa till med benet eller stappla när benet låser fast i fel läge. Vi försöker gå med honom som om han var lös, och han har lärt sig lyssna. När han springer lös och leker med andra hundar syns oftast ingenting. Vid stark kyla (ner mot 10-15 minus) är leden också känsligare och låser sig ibland i köldkramp. Agility och alltför mycket onödigt hoppande är inte heller så bra. En drabbad led kan lättare få skador och är lite känsligare.
Utställning är förstås inte något för Nelson, men vi hade ändå inga sådana planer. För övrigt är han lika pigg och uthållig som alla andra Bordrar (och snabbare än de flesta andra hundar) och nu när han är vuxen går vi långa promenader varje dag. Att söka godis (eller annat) och lära sig nya trix är annat som passar Nelson bra.

Sammanfattningsvis är Nelson världens snällaste, goaste och finaste Border, en underbar liten personlighet - men det har väl alla redan förstått... trots att han inte på alla punkter följer rasstandarden... men vi skulle knappast kunna tänka oss en annan ras eller vilja byta ut honom mot någon annan!